Förra veckan hade jag en fotosession med en god vän och hennes hund. Misha är en omplacering som hade en bestämd uppfattning om människosläktet – de var INTE att lita på!

Jag har haft förmånen att träffa Misha och hennes nya matte Stina till och från – och det har varit fantastiskt att se hur ett förtroende sakta har vuxit fram. Vad har varit den viktigaste ingrediensen? Tålamod. Att låta Misha själv få välja, att låta henne få sin tid.

Hur ofta gör vi inte tvärt om? Vi har bråttom, vi tycker att hunden sjåpar sig om den reagerar på ett halt golv eller en konstig trappa, vi känner oss pressade av folk som tittar. Och så pushar vi. Lockar, pockar, puttar, pressar, och till slut tvingar. För det mesta går det bra – hunden fattar att det inte var farligt (i bästa fall, i värsta fall har vi just lagt grunden till ett växande problem), och har vi en god relation sedan innan så skadas den inte jättemycket.

Jag har två stora problem med att slentrianmässigt mer eller mindre tvinga hunden in i olika situationer.

  1. Det går att göra på ett bättre och trevligare sätt. Ja, det (kanske) tar lite längre tid – de första gångerna. Efterhand tar det faktiskt KORTARE tid, eftersom hunden lärt sig att det är lugnt och tryggt att lita på sin ägare. Och om det finns två fungerande sätt att göra något på – ett trevligare och ett otrevligare – då vet iallafall JAG vad jag väljer!
  2. Vi är människor. Vi har en tendens att flytta gränser. Första gången puffar man litegrann. Och det funkar – ögonblicklig belöning för oss! Nästa gång puffar vi lite till (och det finns en risk att det behövs, eftersom hunden redan fått lite obehagliga känslor associerade med liknande situationer). Och lite till…och lite till. Någonstans på vägen brukar de flesta hundar ge upp allt motstånd, och bara tyst acceptera att de inte har någon kontroll över situationen. Det känns inte bra för mig att sätta min kompis i ett sådant känsloläge…

Så…vad gör jag istället?

Jag har tålamod. Om min hund blir rädd för något så börjar jag med att gå fram till det – utan henne – och undersöka. Hon tittar på. Jag lockar inte, jag kanske pratar med föremålet och klappar på det. Sedan brukar vi göra en ”titta-lek”, dvs att hon får titta på föremålet och bli belönad för det. Spänningen lättar, dels får hon mat (svårt att äta och stressa samtidigt), dels får hon titta på det otäcka från ett säkert avstånd, och dels gör vi en ”lek” som hon känner igen. Hundar gillar rutiner. Till slut brukar vi göra en target-lek, om hon känner sig bekväm. Hon får närma sig (på egen hand!), jag markerar rätt beteende och kastar godiset åt andra hållet så att hon kan äta där hon är trygg. När hon kommer hela vägen fram får hon sätta nos och tass mot min hand som är på föremålet, och sedan på föremålet direkt. Nu brukar nyfikenheten ta över, hon nosar, undersöker, och försöker sedan trixa lite med föremålet 🙂 Vi lämnar situationen med en glad-känsla och höjt självförtroende, och kan lägga både föremålet och rädsle-situationen till handlingarna – känslan är ändrad!

Jag avslutar med ett kort bildspel på Stina som har tålamod lika ändlöst som oceanen, och Misha som har fått (och får) all tid hon behöver. Hon har hittat hem.

Spara